Sunday 20 June 2010

Skunkmanifestet

När jag skriver det här är jag inte en utan flera. När jag berättar min historia berättar jag med flera munnar.
Det är Skunk som talar.

För en utomstående är Skunk Community (http://skunk.spray.se) bara en urgammal, tekniskt knepig databas med communityfunktion, som har använts av tonåringar, snuskfarbröder, konstnärer, poeter, postarbetare och riksdagskandidater i ungefär tolv år nu. För oss som varit med under de åren är det också vad det är men även så mycket mer. Vi har under åren skapat oss ett liv och ett uttryck på Skunk och nu när ägarna på Spray hänvisar oss till Facebook (en lite nyare och större tekniskt knepig databas med communityfunktion som används av tonåringar, snuskfarbröder, konstnärer, poeter, postarbetare och riksdagskandidater), "för att minnas" vill vi inte vara med. Det är ett hån. Skunk är inte ett minne, Skunk är.

Under åren som gått har användarna formats av Skunk, gjort bekantskaper, skapat och samlat kultur, relationer och liv. Samtidigt har Skunk formats av oss, inte minst genom den stora friheten varje enskild användare har att utforma sidorna med hjälp av html-kod. Det totala ointresset från Sprays sida att rensa upp, uppdatera eller förändra har gjort att skunkarna har tillåtits att utveckla en unik kultur tillsammans. Intresset från omvärden har varit obefintligt. Den skenbara isoleringen i vilken vi har skrivit våra skunkdagböcker har gjort att de är något annat än privata dagböcker och något annat än de bloggar som vi såg bli populära medan vi fortsatte uppdatera "daggan". Skunkdagboken är en hybridform mellan det offentliga och det privata, det är en röst rakt ut i rymden samtidigt som det är en viskning i vassen. Alla eller ingen läser vad du skriver på samma gång, Skunkdagboken är Schrödingers katt.

Att Spray nu försöker lägga ner Skunk är en attack mot kulturen som skapats och det kollektiva minnet som finns på Internet. Att ta bort alla dagböcker, att slakta alla grupper i vilka både trams och stora tankar har samlats är lika illa som att bränna böcker. Men framför allt är nedläggningshotet en attack mot oss, skunkarna, vi som har Skunk som en daglig del av våra liv och våra identiteter. Vi existerar, var och en för sig, i det rum som både formar oss och som vi formar, och vi kan inte acceptera att det läggs ned. Händelserna sedan nedläggningshotet blev känt, den 18 juni, visar precis vad som är unikt med Skunk. Vi arbetar decentraliserat, men sammanknutna av vänskap. Någon kodar en Skunk-klon och registrerar domänen sknuk.nu. En annan jobbar med det juridiska och en tredje skriver pressmeddelanden. Flera skunkar försöker spara ner hela communityt på sina hårddiskar. Skunks organiska uppbyggnad har gett oss tio års erfarenhet av emergens, hur helheten blir större än bara delarna och underbart omöjlig att förutse. Därför jobbar vi så och vi kommer fortsätta för att rädda det vi skapat.

Och det är vi som är Skunk och Skunks storhet- tänk inget annat. Vi har skrivit böcker på Skunk, vi har flörtat på Skunk, blivit ihop genom Skunk. Vi har knutit ett nät över Sverige som på något vis har länkat samman oss. Oavsett om vi är rollspelare, studenter eller journalister så känner vi oss enade eftersom vi är skunkar. Vi vill inte lämna Skunk bakom oss för att bilda något på en ny plattform. Skunk är det perfekta protokollet för oss. Även om vissa av oss aldrig har skrivit till varandra har vi känt till varandras existens, läst varandras dagböcker och vetat att vi haft något gemensamt. På något märkligt sätt har vi vetat vilka namn som döljer sig bakom Skunknamnen, vilka vi är ihop med och vad vi jobbar med. Utan att prata. Istället för den kommentarshysteri som Web 2.0 har fört med sig, där varenda artikel har ett eget kommentarsfält och där du inte har åstadkommit något innan det fått "likes" på fejjan, är Skunk stillheten själv. Men när vi skunkar väljer att kommunicera gör vi det kompromisslöst, känslosamt, obetänksamt. Under tio år av användande har ett eget rum skapats med andra regler än vad som gäller på vanliga communities. Vi menar inte att Skunk enbart är av godo, snarare att Skunk ger utrymme för en mer komplex skaparkraft än andra communities. Det återkommande trollandet. All kärlek som har förklarats till böcker, bilder och katter. Alla urkorkade konflikter som ingen ens kommer ihåg hur de startade. Nakenfarbröder och script som automatiskt dödar grupper. Det som binder detta kaos tillsammans är det engagemang och den passion vi har för vårt community.
Det flyter helt enkelt omkring en stor, oformlig massa kärlek på Skunk. Och det är därför som Skunk inte kommer att gå under nu. Vi älskar varandra. Vi älskar Skunk. Vi är Skunk.
Och nu snor vi skunken, eftersom den redan tillhör oss.

Skunkgruppen

No comments:

Post a Comment